Kåla inledde helgen med att gå ett 1,2 km viltspår på fredag kväll. Hon var målmedveten, nyfiken, säker och uthållig. Ingen älg i sikten men bäst att säkra även början av ett skarpt spår av en skottskadad älg.
På lördag var mattes förslag att sitta i jaktkojan och vänta in spår-larm men Ove insisterade på att vi alla skulle sitta i skogen. Ove, Ida, jag, Kåla och Tåffe bänkade oss med utsikt över ett stort hygge sex-tiden på morgonen.
Det dröjde några timmar innan jag hörde två brak i skogen och ut steg skogens konung. När skottet small fortsatte Kåla tugga på sin pinne medan Tåffe studsade upp och tittade på matte. Tyvärr var det lite för långt skotthåll så älgen sprang vidare till nästa passkytt där hund men hundförare hann upp älgen och kunde skjuta ett dödande skott.
Det bäddade för spårning mellan passen och jag valde ut Kåla eftersom jag visste att hon spårat bra kvällen innan och att det var bra om hon fick uppleva en död älg i slutet av ett spår tidigt i sin karriär.
Det gick betydligt försiktigare fram den här gången. Luktspåret var brett som autobahn och högt som ett hus för Lill-kåla som inte visste vad som väntade bakom nästa träd. Matte fick peppa lite och vara tålmodig.
Sedan kom vi till en sandväg och där tappade vi spåret men vi gick tillbaka och efter 50 meter började jag se mera blod i blåbärsriset och det gläder alltid en spårhundsförare för då vet den att hunden är på rätt väg.
Väl framme fanns inga betänkligheter, Kåla kastade sig om halsen på älgen och tungkysste den länge.
