Idag har Tåffe och jag filosoferat lite om motsatsförhållanden och balans i inlärningen. Så här: Tåffe blir lite förstummad när han ser gångstavar eller hör en snöskyffel för första gången. Att övervinna det är "ingen big deal". Då går man fram och tittar och nosar och charmar ägaren till gångstavarna eller snöskyffeln och får sig en klapp på hjässan.
Men sedan hamnar vi ganska snabbt i en obalans i inlärningen. Så här: idag strosade Tåffe och jag i all sköns ro i eftermiddagssolen på vår skogsgångstig. Där förekommer den tiden både gångstavar, cyklister och (i Tåffes värld) rätt så normala människor. Då vill Tåffe gå fram, titta och nosa och få sig en klapp på hjässan. Jo, för dom där människorna med gångstavarna och snöskyffeln var ju himla trevliga.
Till saken hör att halsbandet och kopplet inte har gått att finna på hela dagen så vi har spankulerat tillsammans förenade med ett psykologiskt koppel. Tåffe är för liten för att våga sig ut på egna äventyr så han följer varje steg jag tar och får så mycket beröm så han snart är immun.
För att skapa den önskvärda balansen i hans framtida bemötande jobbar vi nu enligt paragrafen: "Matte är alltid roligare än alla andra." Till vår hjälp har vi små kvistar man kan leka med och annat kul.
Andra filosofiska tankar i ämnet emottages med tacksamhet!
